 | |
|
|
|
| |
|
|
|
21.Josef Bernhard Fridolf Fingal Bexell 1868-97. Född i Hvalinge i Halland den 17 april 1815,
son till sederm. komm. i Våthult Daniel Bexell och Christina Margareta Hagelberg. Stud. i Lund
1836 och i Uppsala 1839, dimiss.-ex.1840, prv. 5/7 s. å., komm. i Vrå 1852. tilltr. 1854, och i
Månsarp 1855, tilltr. 1858, pastoralex. 1865, predikant vid prästmötet 1867, kh.här 1868.
tilltr. 1869, LVO 1888. Död den 22 mars 1897.
B. var en man i detta ords rätta betydelse. Fast och orubblig, trogen vår lutherska bekännelse
ägde han i sin karaktärsläggning ett stycke härskarenatur, som kunde skönjas i de stränga
anletsdragen, över vilka likväl ofta en evangelisk blidhet bredde sig. Med allvar och kraft grep
han in och kämpade ärligt för sanning och rätt. Den goda intellektuella utrustningen och den
fasta viljekraften, helgad och sovrad i korsets skola under andens tuktan, gjorde honom
bekväm till att bära banéret högt i den stridande kyrkans leder.
Redan under ungdomsåren hade han undfått mäktiga andliga intryck, som -sedan han inträtt i
ämbetet- kommo till fullt genombrott i en sann omvändelse. Härmed vari den viktigaste
förutsättningen given att vara en rätt ledare på sanning ens väg. Såsom bevis på ej mindre
den uppriktiga angelägenheten än den sanna ödmjukheten hos B. må anföras, att, då det på
denna tid rådde brist på andligt ljus både hos lärare och åhörare, han icke försmådde att
begagna sig av en i övrigt ringa lekmans andliga erfarenhet. Det var den på sin tid och vida i
sin ort bekante Arvid i Sunnerbo av Gnosjö församling, hos vilken han rådförde sig och till
vilken han även på äldre dagar kände sig stå i en djup tacksamhetsskuld. En annan andlig
ungdomsledare var den trosslarkc och varmhjärtade missionären Cornelius Rahmn, som
slutade som kh. i Kalvs pastorat i Älvsborgs län, ej långt från B:s hembygd Våthult. Från
denne anderike man erhöll han jämväl hälsosamma inflytelser och ägnade honom därför också
den varmaste vördnad och tillgivenhet.
Den av levande tro burna hänförelsen, av vilken ämbetsgärningen präglades meddelade sig
jämväl till den menighet, där B. verkade, och visade att hans arbete icke blev utan frukt, över
allt sådde han med fulla händer den goda säden och för många blev han ett välsignat redskap
till omvändelse såsom en andlig rådgivare och lärofader, och de innerliga kärleksband, som
knöts på trons grund, visade sig hålla för livet ännu på gamla dagar hade han den fröjden att
se minnnesgoda åhörareskaror från Odensjö vallfårda till Långaryds prästgård för att hära
den oförgätlige läraren. Från Månsarp saknade han ej bittra erfarenheter av både yttre och
inre beskaffenhet. Med djup smärta måst han bevittna, huru åhörarna omkring hans predikstol
glesnade och huru ha sanningsförkunnse om bättring tro och helgelse ratades och smädades.
Till denna yttre nöd kom även en inre av varjehanda prövningar anfäktningar och lidanden,
ägnad att göra honom utkorad i bedrövelsens ugn och låta honom förnimma, huru Guds kraft
är mäktig i de svaga. Under brottningen med Gud i bön och tårar inom den ensliga, tillsiutna
bönekammaren rev han himmelriket till sig och undfick också så många lika underbara som
dyrbara vittnesbörd på att Herren hör bön. Ty det var för honom en utmärkande
egendomlighet att vara en ivrig bedjare, som dagligen och på därtill särskilt anslagna stunder
drog sig tillbaka för att samtala med sin Gud, och det var också med genomlevad erfarenhet
han vid prästmötet i Växjö 1867 predikade över den honom förelagda texten: "Elden på
altaret skall brinna och aldrig utsläckas", ty dessa ord skildra hans eget andeliv. Och när han,
därtill föranledd av välförstådd omsorg om sina barns uppfostran, såg sig om efter ett mera
givande kall än det måttliga han i Månsarp innehade och efter erhållet förslag till Långaryds
pastorat inledde sin provpredikan med de orden: "Se Herrens hand är ej för kort, att han ej
hjälpa kan", erhöll han i det vid valet överväldigande röstetalet och den därefter skedda
utnämningen en kraftig förvissning, att han ej förgäves anlitat den hjäl pande handen. Här på
den nya, honom anvisade platsen skulle han nu för sina återstående dagar slå sig till ro, om
man så kan kalla ett 28-årigt, oavlåtligt arbete med de mångahanda göromål, som föreligga en
pastor ibland en talrik menighet.
Hans företrädare hade lämnat efter sig många till de yttre församlingsförhållandena hörande
angelägenheter, vilka behövde ordnas. Så funnos t. ex. inga skolhus, kyrkogården var
otillräcklig, den gamla prästgården i alla avseenden förfallen. Med kraft grep han sig an först
med själasörjarens kall, som för honom alltid var huvudsaken, och sedan med de till för
samlingsekonomien hörande frågorna, som också av honom bringades till en tillfredsställande
lösning. Få präster torde i enskild själavård blivit så mycket anlitade som B., och stort, ja
nästan obegränsat var det förtroende han åtnjöt av sina biktbarn. Han förtjänade det också.
Med skarpt psykologiskt och klart omdöme ställde han den andliga diagnosen, och med det rätt
delade sanningens ord och - själv prövad och luttrad i mycken nöd - med sin rika erfarenhet av
huru Gud förmår göra över allt, vad vi bedja eller tänka, kunde han därför som Paulus
"hugsvala de bedrövade." Vid Herren och ej vid sin person eller något särskilt parti ville han
binda själarna.
Allt partiväsende misshagade honom, och såsom han själv ville hålla sig hårt vid ödmjukheten,
förmanade han alla andra därtill och hyste en avgjord motvilja för människor, hos vilka han
förmärkte, att högmodets ande vunnit insteg.
Var B. såsom själasörjare en ovanligt utrustad man, var han jämväl en mycket god predikant.
Hans predlikningar och andliga föredrago voro genomträngda av den äkta gammal lutherska
andan, sådan den framträdde hos t. ex. Arndt och Nohrborg, vilkas skrifter han själv näst
bibeln mest brukade till sin egen uppbyggelse. Den säregna andekraft, som kännetecknade
hans predikningar, vittnade om, att de utarbetats på knä, och utan att på ett osunt sätt ockra
på sina åhörares känslor, ägde han en underbar förmåga att beveka människornas hjärtan
och låta deras innersta strängar vibrera. Detta senare gäller särskilt hans kasualtal, vilka
genom sin mått fullhet, omväxling och hjärtegripande verkan voro i hög grad uppbyggliga.
B:s enskilda liv präglades av sträng fromhet i behaglig förening med äkta luthersk frisinthet
och vidhjärtenhet i fråga om uppfattningar och bruket av världen och de ting, som i världen
äro. Det understundom nog tunga sinnet kunde i vänkretsen skina upp i fröjd och gamman, i
synner het när han hade ungdom omkring sig och förnöj des med mu sik och sång, som han
mycket älskade och gärna i sitt hem id kade. Den eldiga naturen och den starka viljan kunde
väl någon gång förivras, men dämpades snart av saktmodets an de, som bjöd honom att
hellre tiga, lida och bedja än sätta kött till sin arm. Och i den reslige mannens personlighet låg
något, som på en gång ingav respekt och fängslade, och de mörka, skarpa och livliga ögonen
kunde än skjuta åskviggar, än stråla av intagande mildhet.
(Mtn 1902). - Om B. se vidare Bernh. Bexell: Minnesord över Josef Bexell vid hans
jordfästning i Långaryds kyrka den 31 mars 1897, Växjö s. å., samt Josef och Maria Bexells
hem (Från Smålands och ölands gamla prästhem, Lund 1925); Esaias Bexell: Kyrkoherden
Josef Bexell i Långaryd (Hemb.-kal. 1913), Ur Josef Bexells brev i andliga ämnen (Hemb.-kal.
1924) och Minnen från forna tiders kyrkoliv inom Västbo kontrakt, Växjö 1924; David Bexell:
Några minnen och erfarenheter (Hemb.-kal. 1923); Ester Lundh, f. Bexell: Kyrkoherde Josef
Bexell, hans släkt och hem, Sthlm 1926. B :s ställning till väckelserörelsen kommenteras av
Emilie Petersen i E. M. Tretow: Ur den svarta lådan, II, s. 176, 181, av D. Nordin i brev till
Tegnér 2/1 1845 (LUB) och av A. G. Ahlstrand i brev till sonen 9/4 1842 (KB)
Gift
1854 med Maria Catharina Hansdotter, f. 21/11 1828, död 24/3 1917, dotter till
hemmansägaren Hans Nilsson och Brita Svensdotter i Åkers församling.
Barn:
- Carl Josef Gabriel Esaias, f 27/9 1855, kh. i Reftele.
- Justus Bernhard Daniel Cornelius f. 24/10 1857, komm. i Ö.Torsås.
- Ester Susanna Christina, f. 14/5 1859, gift med kh. Korsberga. J. A. Lundh.
- Marcus Fingal Natanael, f. 12/8 1860, kh. i Agunnaryd
- David Enoch Fridolf Samuel, f. 24/8 1861, biskop i svenska tamulkyrkan i Indien.
Tryckta skrifter:
- Teser för pastoralexamen. Växjö 1865.
- Predi kan på tredje prästmötesdagen 1867. (PH s. å.).
- Likpredikan över prosten Carl Emanuel Bexell i Rydaholm. Halmstad 1874.
- Likpredi- kan över prosten Peter Erland Oseen i Villstad. Lund 1884.
- Likpredikan över fru Mathilda Mårtensson, f. Kjellrnan. Halmstad 1877.
- Jag tror, därför talar jag. Strödda predikningar och tal. Utgivna efter hans död. Upsala
.1899.
Kyrkoherde. Born 1815-04-17 in Valinge (N). Died 1897-03-22 in Långaryd (N). |
Josef Bernhard Fridolf Fingal Bexell.
Born 1815-04-17 in Valinge (N).
Died 1897-03-22 in Långaryd (N).
Kyrkoherde.
|
f
Daniel Bexell.
Born 1772-07-03 in Klara (AB).
Died 1851 in Våthult (F).
Kommunister.
|
ff
Daniel Bexell.
Born 1731-12-12 in Stora Fagraryd, Bäckseda (F).
Died 1798-01-11 in Prästgården, Villstad (F).
Kyrkoherde i Villastad, Växsjö stift, häradsprost, riksdagsman.
|
fff
Daniel Månsson.
Born 1694-02-16 in Stora Fagraryd, Bäckseda (F).
Died 1763-04-02 in Stora Fagraryd, Bäckseda (F).
Rusthållare för Stora Fagraryd i Bäckseda (Bexheda) sn Jönköpings län.
|
ffff
Måns Månsson.
Born 1647.
Died 1702-03-02 in Bäckseda (F).
Rusthållare för Stora Fagraryd i Bäckseda (Bexheda) sn Jönköpings län.
|
|
ffm
Sara Pehrsdotter.
Born 1701-08-18 in Sandåkra, Bäckseda (F).
Died 1765-02-01 in Stora Fagraryd, Bäckseda (F).
|
ffmf
Peter {Bexell} Widmundsson.
Died 1709-02-11 in Krasnokutsk.
| |||
|
fm
Magdalena Strömvall.
Born 1748-04-01 in Prästgård, Odensjö (G).
Died 1824 in Grimeton (N).
|
fmf
Sven Gudmonsson Strömvall.
Born 1704.
Died 1751.
Fil M:r, Kyrkoherede i Odensjö, Småland.
| |||
|
fmm
Christiana Sophia
Norström.
Born ca 1724.
Died 1769.
|
fmmf
Mathias Norström.
Died 1754.
Brygg. i Stockholm.
| |||
|
fmmm
Barbro Avander.
Died 1758.
| ||||
|
m
Christina Margareta Hagelberg.
Born 1780 in Reftele (F).
Died 1852 in Våthult (F).
| ||||
| Biography |
|
21.Josef Bernhard Fridolf Fingal Bexell 1868-97. Född i Hvalinge i Halland den 17 april 1815,
son till sederm. komm. i Våthult Daniel Bexell och Christina Margareta Hagelberg. Stud. i Lund
1836 och i Uppsala 1839, dimiss.-ex.1840, prv. 5/7 s. å., komm. i Vrå 1852. tilltr. 1854, och i
Månsarp 1855, tilltr. 1858, pastoralex. 1865, predikant vid prästmötet 1867, kh.här 1868.
tilltr. 1869, LVO 1888. Död den 22 mars 1897.
B. var en man i detta ords rätta betydelse. Fast och orubblig, trogen vår lutherska bekännelse
ägde han i sin karaktärsläggning ett stycke härskarenatur, som kunde skönjas i de stränga
anletsdragen, över vilka likväl ofta en evangelisk blidhet bredde sig. Med allvar och kraft grep
han in och kämpade ärligt för sanning och rätt. Den goda intellektuella utrustningen och den
fasta viljekraften, helgad och sovrad i korsets skola under andens tuktan, gjorde honom
bekväm till att bära banéret högt i den stridande kyrkans leder.
Redan under ungdomsåren hade han undfått mäktiga andliga intryck, som -sedan han inträtt i
ämbetet- kommo till fullt genombrott i en sann omvändelse. Härmed vari den viktigaste
förutsättningen given att vara en rätt ledare på sanning ens väg. Såsom bevis på ej mindre
den uppriktiga angelägenheten än den sanna ödmjukheten hos B. må anföras, att, då det på
denna tid rådde brist på andligt ljus både hos lärare och åhörare, han icke försmådde att
begagna sig av en i övrigt ringa lekmans andliga erfarenhet. Det var den på sin tid och vida i
sin ort bekante Arvid i Sunnerbo av Gnosjö församling, hos vilken han rådförde sig och till
vilken han även på äldre dagar kände sig stå i en djup tacksamhetsskuld. En annan andlig
ungdomsledare var den trosslarkc och varmhjärtade missionären Cornelius Rahmn, som
slutade som kh. i Kalvs pastorat i Älvsborgs län, ej långt från B:s hembygd Våthult. Från
denne anderike man erhöll han jämväl hälsosamma inflytelser och ägnade honom därför också
den varmaste vördnad och tillgivenhet.
Den av levande tro burna hänförelsen, av vilken ämbetsgärningen präglades meddelade sig
jämväl till den menighet, där B. verkade, och visade att hans arbete icke blev utan frukt, över
allt sådde han med fulla händer den goda säden och för många blev han ett välsignat redskap
till omvändelse såsom en andlig rådgivare och lärofader, och de innerliga kärleksband, som
knöts på trons grund, visade sig hålla för livet ännu på gamla dagar hade han den fröjden att
se minnnesgoda åhörareskaror från Odensjö vallfårda till Långaryds prästgård för att hära
den oförgätlige läraren. Från Månsarp saknade han ej bittra erfarenheter av både yttre och
inre beskaffenhet. Med djup smärta måst han bevittna, huru åhörarna omkring hans predikstol
glesnade och huru ha sanningsförkunnse om bättring tro och helgelse ratades och smädades.
Till denna yttre nöd kom även en inre av varjehanda prövningar anfäktningar och lidanden,
ägnad att göra honom utkorad i bedrövelsens ugn och låta honom förnimma, huru Guds kraft
är mäktig i de svaga. Under brottningen med Gud i bön och tårar inom den ensliga, tillsiutna
bönekammaren rev han himmelriket till sig och undfick också så många lika underbara som
dyrbara vittnesbörd på att Herren hör bön. Ty det var för honom en utmärkande
egendomlighet att vara en ivrig bedjare, som dagligen och på därtill särskilt anslagna stunder
drog sig tillbaka för att samtala med sin Gud, och det var också med genomlevad erfarenhet
han vid prästmötet i Växjö 1867 predikade över den honom förelagda texten: "Elden på
altaret skall brinna och aldrig utsläckas", ty dessa ord skildra hans eget andeliv. Och när han,
därtill föranledd av välförstådd omsorg om sina barns uppfostran, såg sig om efter ett mera
givande kall än det måttliga han i Månsarp innehade och efter erhållet förslag till Långaryds
pastorat inledde sin provpredikan med de orden: "Se Herrens hand är ej för kort, att han ej
hjälpa kan", erhöll han i det vid valet överväldigande röstetalet och den därefter skedda
utnämningen en kraftig förvissning, att han ej förgäves anlitat den hjäl pande handen. Här på
den nya, honom anvisade platsen skulle han nu för sina återstående dagar slå sig till ro, om
man så kan kalla ett 28-årigt, oavlåtligt arbete med de mångahanda göromål, som föreligga en
pastor ibland en talrik menighet.
Hans företrädare hade lämnat efter sig många till de yttre församlingsförhållandena hörande
angelägenheter, vilka behövde ordnas. Så funnos t. ex. inga skolhus, kyrkogården var
otillräcklig, den gamla prästgården i alla avseenden förfallen. Med kraft grep han sig an först
med själasörjarens kall, som för honom alltid var huvudsaken, och sedan med de till för
samlingsekonomien hörande frågorna, som också av honom bringades till en tillfredsställande
lösning. Få präster torde i enskild själavård blivit så mycket anlitade som B., och stort, ja
nästan obegränsat var det förtroende han åtnjöt av sina biktbarn. Han förtjänade det också.
Med skarpt psykologiskt och klart omdöme ställde han den andliga diagnosen, och med det rätt
delade sanningens ord och - själv prövad och luttrad i mycken nöd - med sin rika erfarenhet av
huru Gud förmår göra över allt, vad vi bedja eller tänka, kunde han därför som Paulus
"hugsvala de bedrövade." Vid Herren och ej vid sin person eller något särskilt parti ville han
binda själarna.
Allt partiväsende misshagade honom, och såsom han själv ville hålla sig hårt vid ödmjukheten,
förmanade han alla andra därtill och hyste en avgjord motvilja för människor, hos vilka han
förmärkte, att högmodets ande vunnit insteg.
Var B. såsom själasörjare en ovanligt utrustad man, var han jämväl en mycket god predikant.
Hans predlikningar och andliga föredrago voro genomträngda av den äkta gammal lutherska
andan, sådan den framträdde hos t. ex. Arndt och Nohrborg, vilkas skrifter han själv näst
bibeln mest brukade till sin egen uppbyggelse. Den säregna andekraft, som kännetecknade
hans predikningar, vittnade om, att de utarbetats på knä, och utan att på ett osunt sätt ockra
på sina åhörares känslor, ägde han en underbar förmåga att beveka människornas hjärtan
och låta deras innersta strängar vibrera. Detta senare gäller särskilt hans kasualtal, vilka
genom sin mått fullhet, omväxling och hjärtegripande verkan voro i hög grad uppbyggliga.
B:s enskilda liv präglades av sträng fromhet i behaglig förening med äkta luthersk frisinthet
och vidhjärtenhet i fråga om uppfattningar och bruket av världen och de ting, som i världen
äro. Det understundom nog tunga sinnet kunde i vänkretsen skina upp i fröjd och gamman, i
synner het när han hade ungdom omkring sig och förnöj des med mu sik och sång, som han
mycket älskade och gärna i sitt hem id kade. Den eldiga naturen och den starka viljan kunde
väl någon gång förivras, men dämpades snart av saktmodets an de, som bjöd honom att
hellre tiga, lida och bedja än sätta kött till sin arm. Och i den reslige mannens personlighet låg
något, som på en gång ingav respekt och fängslade, och de mörka, skarpa och livliga ögonen
kunde än skjuta åskviggar, än stråla av intagande mildhet.
(Mtn 1902). - Om B. se vidare Bernh. Bexell: Minnesord över Josef Bexell vid hans
jordfästning i Långaryds kyrka den 31 mars 1897, Växjö s. å., samt Josef och Maria Bexells
hem (Från Smålands och ölands gamla prästhem, Lund 1925); Esaias Bexell: Kyrkoherden
Josef Bexell i Långaryd (Hemb.-kal. 1913), Ur Josef Bexells brev i andliga ämnen (Hemb.-kal.
1924) och Minnen från forna tiders kyrkoliv inom Västbo kontrakt, Växjö 1924; David Bexell:
Några minnen och erfarenheter (Hemb.-kal. 1923); Ester Lundh, f. Bexell: Kyrkoherde Josef
Bexell, hans släkt och hem, Sthlm 1926. B :s ställning till väckelserörelsen kommenteras av
Emilie Petersen i E. M. Tretow: Ur den svarta lådan, II, s. 176, 181, av D. Nordin i brev till
Tegnér 2/1 1845 (LUB) och av A. G. Ahlstrand i brev till sonen 9/4 1842 (KB)
Gift
1854 med Maria Catharina Hansdotter, f. 21/11 1828, död 24/3 1917, dotter till
hemmansägaren Hans Nilsson och Brita Svensdotter i Åkers församling.
Barn:
- Carl Josef Gabriel Esaias, f 27/9 1855, kh. i Reftele.
- Justus Bernhard Daniel Cornelius f. 24/10 1857, komm. i Ö.Torsås.
- Ester Susanna Christina, f. 14/5 1859, gift med kh. Korsberga. J. A. Lundh.
- Marcus Fingal Natanael, f. 12/8 1860, kh. i Agunnaryd
- David Enoch Fridolf Samuel, f. 24/8 1861, biskop i svenska tamulkyrkan i Indien.
Tryckta skrifter:
- Teser för pastoralexamen. Växjö 1865.
- Predi kan på tredje prästmötesdagen 1867. (PH s. å.).
- Likpredikan över prosten Carl Emanuel Bexell i Rydaholm. Halmstad 1874.
- Likpredi- kan över prosten Peter Erland Oseen i Villstad. Lund 1884.
- Likpredikan över fru Mathilda Mårtensson, f. Kjellrnan. Halmstad 1877.
- Jag tror, därför talar jag. Strödda predikningar och tal. Utgivna efter hans död. Upsala
.1899.
|
You can contact me on E-mail (svenska går också): claes.schmidt@schmidt-family.biz
Created 2011-10-12 by Claes Schmidt using Disgen version 8.2c.