arbetsgifvarföreningen (se d.o.) i Sverige, bildades i sept 1902 i Stockholm som motvikt mot den sk. politiska storstrejeken i maj 1902, hvilken träffade arbetsgifvarna oförberedda och blottade deras underlägsna ställning emot arbetarnas organisationer. Föreningen stiftades af industriidkare och var närmast afsedd för fabriksindustrien. Hvarje deltagare delegare i föreningen skulle till densamma erlägga en viss afgift, beräknad i förhållande till antalet arbetare, samt å andra sidan vid strejk eller lockout åtnjuta en viss ersättning af föreningen. Dessutom skulle hvarje delegare afge förbindelse å en garantisumma som i vissa fall fick användas för föreningens utgifter eller tillgripas för delegaren ådömt skadestånd för brott mot föreningens stdgar. Föreningens ledning skull handhas dels af en styrelse, af hvars medlemmar en skulle vara verkställande direktör, dels af bland delegarna valda fullmäktige, som hade beslutanderätten i vissa viktigare frågot, särskilt ang. proklamering af mera utsträckt lockout. Föreningen bildades på grundvalen af ett godkännande af arbetarnas föreningsrätt och sökte från börjab träda i lojal förbindelse med deras organisationer. Till ordf. valdes G. F. Östberg och till verkställande direktör G. Falkenström. Till en början hade alla föreningens medlemmar varit sammanförda i en grupp, oafsedt de yrken, de utöfvade, men sedemera inrättades underafdelningar inom föreningen, ordnade som sammanslutningar inom vissa yrken (s.k. yrkseförbund), och verksamheten fick därigenom större fasthet och planmässighet. Till att börja med hade man i fråga om föreningens verksamhet lagt hufuvdvikten vid strejkförsäkringen (se d.o.). Men emedan föreningen skulle bära det ekonomiska ansvaret för strejk eller lockout hos sina delegare, befanns det 1905 nödvändigt att i stadgarna införa den bestämmelsen, att ingen delegare egde rätt att ingå kolletivaftal med sina arbetare eller deras organisationer utan föreningens samtycke. Samtidigt beslöts (den bekanta "§23"), att intet kollektivavtal skulle godkännas, som inte innehöll bestämmelser, att arbetsgifvaren utan intrång från arbetsorganisationernas sida har rätt att fritt antaga och afskeda arbetare, att leda och fördela arbetet och att begagna arbetare från hvilken föreningen som helst eller arbetare stående utom förening. Snart uppstod strid med arbetarorganisationerna om "§23", en strid, som i början av 1907 höll på att leda till allmän lockout, men som bildades genom en på regeringens initiativ ingången förlikning, där arbetsgifvarnas synpunkter i hufvudsak vunno fastställelse. Arbetsgifvarföreningens bestämda uppträdande för skydd af arbetsgivarnas rätt i detta hänseende medförde en enorm anslutning till föreningen under 1907. Det blef därför nödvändigt att öka föreningens ledning. En ny direktörsbefattning inrättades, och därvid utsågs till verkställande direktör i föreningen Hj. von Sydow, hvilken tillika, då Östberg afgick ur styrelsen, valdes till dess ordf. Falkenström kvarstod som andre direktör. 1908 undveks, äfven denna gång genom regeringens medling, allmän strid med arbetarorganisationerna till följd af tvistefrågor i rikets hamnar. Men stridgheterna gåfvo näring åt en spänning, som utlöstes i 1909-års storstrejk (se Strejk, sp 319), eldopet för Svenska arbetsgifvarföreningen. Föreningen bestod på ett lysande sätt profvet. Under hela den oerhörda påfrestningen afföll icke mer än en enda af föreningens omkr. 1 000 delegare, vid alla möten och stämmor rådde en fullt enig stämning, så att alla beslut voro enhälliga. Ehuru striden icke afslutades genom ett formligt fredsfördrag, genomdref föreningen i alla de föreliggande tvistepunkterna i realiteten de minimikraf, som den från början uppställt för sig. I understöd åt sina delegare måste föreningen för storstrejken utbetala öfver 7 mill. kr. För att uppbringa summan måste föreningen visserligen anlita lånevägen, men skulden återbetalades snart, hvarvid till en del inbetalningar å delegarnas garantiförbindelser utkräffdes. - Efter 1909 har föreningen efter förut fastställda grundsatser ytterligare utarbetat som organisation. Den har bland rikets arbetsgifvareföreningar vunnit en ledande ställning och har åstadkommit samarbete med arbetsgivarorganisationerna i grannländerna. Inom lönestatistiken utför föreningen genom en nyinrättad statistisk byrå ett mycket omfattande vetenskapligt arbete. Med de till Landsorganisationen anslutna arbetaförbunden har föreningen haft lojalt samarbete och sökt att genom förhandling i godo lösa uppkomna tvistefrågor. Med den syndikalistiska arbetareorganisationen, som har på sitt program, att aftal med arbetsgifvare icke behöfva hållas, för föreningen däremot icke några förhandlingar och sluter inga aftal.
Born 1867-11-13 in Årstad (N).
Died 1943-08-15 in Matteus (AB).

arbetsgifvarföreningen (se d.o.) i Sverige, bildades i sept 1902 i Stockholm som motvikt mot den sk. politiska storstrejeken i maj 1902, hvilken träffade arbetsgifvarna oförberedda och blottade deras underlägsna ställning emot arbetarnas organisationer. Föreningen stiftades af industriidkare och var närmast afsedd för fabriksindustrien. Hvarje deltagare delegare i föreningen skulle till densamma erlägga en viss afgift, beräknad i förhållande till antalet arbetare, samt å andra sidan vid strejk eller lockout åtnjuta en viss ersättning af föreningen. Dessutom skulle hvarje delegare afge förbindelse å en garantisumma som i vissa fall fick användas för föreningens utgifter eller tillgripas för delegaren ådömt skadestånd för brott mot föreningens stdgar. Föreningens ledning skull handhas dels af en styrelse, af hvars medlemmar en skulle vara verkställande direktör, dels af bland delegarna valda fullmäktige, som hade beslutanderätten i vissa viktigare frågot, särskilt ang. proklamering af mera utsträckt lockout. Föreningen bildades på grundvalen af ett godkännande af arbetarnas föreningsrätt och sökte från börjab träda i lojal förbindelse med deras organisationer. Till ordf. valdes G. F. Östberg och till verkställande direktör G. Falkenström. Till en början hade alla föreningens medlemmar varit sammanförda i en grupp, oafsedt de yrken, de utöfvade, men sedemera inrättades underafdelningar inom föreningen, ordnade som sammanslutningar inom vissa yrken (s.k. yrkseförbund), och verksamheten fick därigenom större fasthet och planmässighet. Till att börja med hade man i fråga om föreningens verksamhet lagt hufuvdvikten vid strejkförsäkringen (se d.o.). Men emedan föreningen skulle bära det ekonomiska ansvaret för strejk eller lockout hos sina delegare, befanns det 1905 nödvändigt att i stadgarna införa den bestämmelsen, att ingen delegare egde rätt att ingå kolletivaftal med sina arbetare eller deras organisationer utan föreningens samtycke. Samtidigt beslöts (den bekanta "§23"), att intet kollektivavtal skulle godkännas, som inte innehöll bestämmelser, att arbetsgifvaren utan intrång från arbetsorganisationernas sida har rätt att fritt antaga och afskeda arbetare, att leda och fördela arbetet och att begagna arbetare från hvilken föreningen som helst eller arbetare stående utom förening. Snart uppstod strid med arbetarorganisationerna om "§23", en strid, som i början av 1907 höll på att leda till allmän lockout, men som bildades genom en på regeringens initiativ ingången förlikning, där arbetsgifvarnas synpunkter i hufvudsak vunno fastställelse. Arbetsgifvarföreningens bestämda uppträdande för skydd af arbetsgivarnas rätt i detta hänseende medförde en enorm anslutning till föreningen under 1907. Det blef därför nödvändigt att öka föreningens ledning. En ny direktörsbefattning inrättades, och därvid utsågs till verkställande direktör i föreningen Hj. von Sydow, hvilken tillika, då Östberg afgick ur styrelsen, valdes till dess ordf. Falkenström kvarstod som andre direktör. 1908 undveks, äfven denna gång genom regeringens medling, allmän strid med arbetarorganisationerna till följd af tvistefrågor i rikets hamnar. Men stridgheterna gåfvo näring åt en spänning, som utlöstes i 1909-års storstrejk (se Strejk, sp 319), eldopet för Svenska arbetsgifvarföreningen. Föreningen bestod på ett lysande sätt profvet. Under hela den oerhörda påfrestningen afföll icke mer än en enda af föreningens omkr. 1 000 delegare, vid alla möten och stämmor rådde en fullt enig stämning, så att alla beslut voro enhälliga. Ehuru striden icke afslutades genom ett formligt fredsfördrag, genomdref föreningen i alla de föreliggande tvistepunkterna i realiteten de minimikraf, som den från början uppställt för sig. I understöd åt sina delegare måste föreningen för storstrejken utbetala öfver 7 mill. kr. För att uppbringa summan måste föreningen visserligen anlita lånevägen, men skulden återbetalades snart, hvarvid till en del inbetalningar å delegarnas garantiförbindelser utkräffdes. - Efter 1909 har föreningen efter förut fastställda grundsatser ytterligare utarbetat som organisation. Den har bland rikets arbetsgifvareföreningar vunnit en ledande ställning och har åstadkommit samarbete med arbetsgivarorganisationerna i grannländerna. Inom lönestatistiken utför föreningen genom en nyinrättad statistisk byrå ett mycket omfattande vetenskapligt arbete. Med de till Landsorganisationen anslutna arbetaförbunden har föreningen haft lojalt samarbete och sökt att genom förhandling i godo lösa uppkomna tvistefrågor. Med den syndikalistiska arbetareorganisationen, som har på sitt program, att aftal med arbetsgifvare icke behöfva hållas, för föreningen däremot icke några förhandlingar och sluter inga aftal.